KG Johansson: Den enda dåliga människan i världen

Den enda dåliga människan i världen tar vid nära tio år efter händelserna i den första boken Africka. Boken följer Sandras dotter Alea som börjar högstadiet. Medan resten av världen har blivit harmonisk och temperamentsfri sticker hon ut om ett stökigt problembarn. 

Första delen av boken består av Aleas relation och samtal med psykologen Lars och hur han kommer att utveckla ett medberoende till henne. Boken väcker frågan om den problemfria världen är bättre, eller rätt och slätt själlös.

Just nu tycker jag inte att boken känns särskilt givande för historien, överflödig som att den borde ha kunnat sammanfattats till någon sidas inledning i nästa bok. Africka lyftes av påminnelsen om mystiken kring pyramidernas tillkomst och utomjordingarnas potentiella förmågor. DEDMIV tillför inget överraskningsmoment och jag hade velat få ut mer av gåtan kring varelsernas uppenbarelse. Boken känns passiv och intriglös, till största del uppbyggd på dialoger. Däremot så, medan första boken stod bra för sig själv blir jag nu nyfiken på att läsa avslutningen, och kanske börjar jag då se poängen med den här.


Peter Høeg: Effekten av Susan

Den säregna familjen Svendsen hämtas och förs tillbaka hem till Danmark, efter att var och en gått sin egen väg i livet. Susan som suttit fängslad i Indien släpps fri på villkor att hon samlar in information om Folketingets framtidskommission. En kommission som studerar det kollektiva medvetandets inflytande på framtida händelser och möjligheten att därigenom kunna förutsäga framtiden. Någon börjar dock stryka av kommissionens medlemmar och försöka röja familjen ur vägen.

Det är en exceptionell och dysfunktionell familj som återförenas, som tagna ur en Wes Anderson film. Susan strävar efter det normala och ordnade familjelivet, samtidigt som de alla är individualister som vägrar kompromissa om sina friheter. Familjen utmanar hela tiden samhällets spelregler och konstruerade gränssättningar. De låter sig inte stoppas av områden stängda för obehöriga. Varken när det kommer till fysiska platser eller psykiska medvetanden. Susan har nämligen en effekt på folk som får dem att blotta sitt inre och ofrivilligt bekänna sina hemligheter för henne.

Kvantfysiken har en röd tråd genom boken, och passande känns handlingen länge obestämd. En känner sig onekligen som en åskådare, romanfigurerna står med ryggen till och deras observationer och slutledningar undanhålls läsaren många gånger. Vilket gör det svårt att se vad som styr händelserna. Det är en besvärlig bok att följa och den skulle definitivt vinna på en omläsning, i positiv bemärkelse.

Romanfigurerna i boken är alla tydligt nischade och ger utrymme för filosofiska insikter och öppnar dörrarna till nya kunskapsområden. Høeg har en väldigt hänförande stil och jag fastnar mer för detaljerna och hans sätt att skriva än vad jag gör för själva historien, ett riktigt hantverk.




Köpställen: Adlibris Bokus 

Hånberg: Block - en deckare ur balans i tiden

Josef Block är en metatemporal detektiv och kan förflytta sig i tiden. Uppdragen löser han främst genom ett resa till tiden för brotten och bevittna vad som hänt. Boken är som en stadsvandring genom Stockholm till olika mordplatser. Den skildrar hur staden växt fram och gestaltar myterna kring kvarteren, från slutet av 1800-talet.

Block är episodisk, uppdelade i 6 olika fall. Det är riktigt bra, jag hade bara önskat att historierna var längre. Jag hoppas att det kommer fler böcker och att Block och de han träffar på då lever upp och får ta större utrymme.

Jag kan också sakna saker som motiv och drivkrafter hos figurerna, med lite mer känsla. Just nu är ingen av dem direkt minnesvärda utan behållningen ligger helt och hållet i Stockholmsmiljön och historieberättandet. Miljön är i sin tur väldigt övertygande och har djup i sig. Jag är mest besviken över att boken tog slut alldeles för snabbt. För den är riktigt skön.

Det är en av de här gångerna där jag blir alldeles ställd över att ha missat ett författarskap som trots allt känns väldigt klockrent, överraskad av att det har passerat förbi mig onoterat. Jag som aldrig behärskat ljudböcker hade mer än gärna fått Block uppläst för mig.



Fler som har läst boken: CrimeGarden Feuerzeug Midnatts ord
Köpställen: Adlibris Bokus 

KG Johansson: Biotika

Människan har tappat sitt övertag och naturen håller på att ta över. Temperaturen har stigit och kuststäderna ligger under vatten. Bakterierna har blivit resistenta emot antibiotika och forskarna har tagit fram nanomaskiner som ska oskadliggöra dem.

Det är organisk skräck, med muterande biomassa, kroppsvätskor och epidemier. Zombies har jag aldrig fastnat för men så kallade ”deadizens” som de här i ger behagliga rysningar. Jag fick upp flera av favoritbilderna ifrån mangan Velveteen & Mandala på näthinnan, och Biotika tillförde mycket till den, annars något psykotiska, historien. 

Jag gillar det återkommande eldelementet som huvudsakligt försvar. Som en reflektion över människans utveckling och dominans över naturen är det det ultimata vapnet i den desperata slutkampen.

Jag kommer onekligen att läsa om boken flera gånger, den är riktigt bra och tar upp många intressanta ämnen och frågeställningar.



Köpställen: Adlibris Bokus
Fler recensioner om Biotika: Barrikaden Tentakelmonster 

Reidar Moldvik: Hit men dit igen - en överjävlig resa


Vårt äventyr startar en ljummen vårkväll under det första året av Andra halvlek. I en liten by på en ö i nordöstra hörnet av Glidgård var allt som det skulle den aftonen och väldigt få av invånarna där hade ont någonstans. Det var fest och galej som vanligt på tavernan och borta vid marknaden hade köpmännen bommat igen sina stånd och startat upp grillen. Det vankades vörtinbakad bofink och mäsk.
Enligt sedligt bruk på lördagskvällar så bonkade bagare Timmertönt på fru Kutter bakom sälskinnen i Petterssons Gränd, glatt ackompanjerad av alla de barn som blivit utelåsta ur sina hem sedan Family Gay börjat på TV.

Boken är en parodi på Bilbo Baggins äventyr, uppdelad i tre delar och illustrerad av Janne Karlsson. Knarkalf lurar med sig Bingo Buntband och dvärgarna ut på skattjakt och hjältarna hamnar i strålkastarljuset mest på grund av sina oduglighetspoäng. Mina tankar går till pappskallen Trygg-Torkel Barbaren och figurerna följer samma anda av humoristisk omdömeslöshet och intellektuella tillkortakommanden. Det är larvigt och drösslat med smädelser, en utmaning för mitt arbetsminne men jag har fått ut många goda skratt av läsningen. Väldigt skön och känns redan som en klassiker.



Hit men dit igen får du tag på genom www.krabbpress.se/ 
Läs också vad  Boklysten har skrivit om boken.

Janne Karlsson & Stewe Sundin: Vägsjäl

Jag har väntat i år på att få hem en bok med Stewe Sundins namn på ryggen. Att även min andre favorit Janne Karlsson är med och delar sidorna gör det än bättre.

Istället för att använda orden så som de serveras, skapar Sundin sina egna uttryck att följa. Distinkt och genuint.





Köpställen: Adlibris 

2015-07-31



ur The Seed Collectors av Scarlett Thomas

Andy Weir: Ensam på Mars

En plötslig sandstorm tvingar Ares 3 att avbryta expeditionen på Mars. En olycka inträffar och Mark Watney antas ha omkommit och blir kvarlämnad. Uppdraget skulle ha varat i två månader. Tillsammans med habitatet, landningsfarkosten och två rovrar finns där även mat och rymddräkter för sex personer kvar.

Boken är fokuserad på problemlösning. Att ha möjlighet att förändra sakernas tillstånd. Som första steg behöver Watney skapa vatten och odlingsbar jord. Situationen kräver uppfinningsrikedom och dristighet. Tur att han är utbildad botaniker och maskiningenjör.

Ensam på Mars säljer in naturvetenskapen bra och har en väldigt sarkastisk och nördig humor, helst skulle jag vilja beskriva boken som dorky NV-porr. Humorn är det jag uppskattar framförallt, men en bör också ha ett intresse för tillämpad vetenskap. Jag brukar annars ha svårt för sådana här kombinationer av realism och skönlitterära friheter utan urskiljning, men humorn hjälper till att inte ta boken allt för seriöst.

Det är en underhållande läsning, men inte särskilt fängslande. Även om det är tillfredsställande att följa en romanfigur som är händig och kan klara sig själv. Som, om där hade varit utomjordingar på Mars, burit med sig kunskaper som han hade kunnat föra vidare. I mitt fall, så hade jag ändå föredragit en faktabok. Däremot har jag bekanta som jag tror att den skulle passa som handen i handsken.



Köpställen: Adlibris Bokus

Madeleine Hessérus: Till Isola

Och så Hessérus debutroman Till Isola. Boken sviker inte mina tidigare föraningar, även om den känns för enkel för att jag ska fastna för den på riktigt. Jag tycker om det där lite råhuggna, fast rätt och slätt, de böckerna som mina tankar irrar iväg till under läsningen är bättre. Även om här också finns scener som kommer att dröja sig kvar (kyrkogårdsarbetaren som plockar pinnar efter stormen..).

Tessa har dragit på sig en svår allergi mot stadslivet och försöker fly undan asfalten, hitta tillbaka till grönskan därunder. Det är inte första boken där jag läser om någon som närmar sig medelåldern, lämnar jobb och sambo och vänder sig till naturen istället. Men jag är fäst vid den här bilden av hondjuret som söker efter grogrund och bördigare marker.

Det är heller inte en bok där det egentligen händer någonting, utom just själva degenerationen och metamorfosen till en människa som lever i symbios med naturen. Där språket och gruppbeteendet glöms bort för att istället låta andra sinnen och egenskaper utvecklas.

Den hade gärna fått vara längre. För att själv slippa ge mig ut bland mygg och jordgetingar, är den ett värdigt alternativ. Underbart skogig.

Madeleine Hessérus: Staden utan kvinnor

We travel to feel like a child again: because we hope to experience the world as new, and because we believe the best way to learn about it is to play in it.

- Kathryn Schulz 

Kvinnorna i staden fick nog av den senaste tidens ökning av kvinnomord och våldtäkter, och har sonika tagit över det södra stadsområdet och byggt en mur runt sig. Den norra delen av staden kom snart därefter att stå tom på kvinnor.

Staden utan kvinnor följer Jakob Hall som har återvänt till staden, från att efter det att muren byggdes ha flyttat ut till skärgården. Parallellt följs tre ynglingar som är uppväxta med muren och som alltid har funnit sig i den. Mållöst på drift. I teorin är det bara att lämna staden och flytta någon annanstans, men ingen kommer till skott.

Boken utspelar sig i Stockholm. Jag har bara varit där två eller tre gånger i mitt liv så för mig hade det lika bra kunnat vara i en fiktiv stad. Staden är förvillande och av skiftande karaktär. Figurerna står i avsaknad av rutiner och har vänt på dygnet, vakna dygnet runt och sover några minuter här och där i väntan på bussen. Kvarteren är inte desamma på nätterna som på dagen, och tröttheten gör förstås sitt. Tankarna går till ett barns perspektiv, när en fortfarande kunde gå vilse på hemmaplan och förundras över de platser en nådde fram till men sen aldrig hittade tillbaka till igen.

Jag överraskas av hur främmande och märkligt föråldrad tanken på att kunna göra en så rak uppdelning mellan män och kvinnor känns. Och hur ett sådant meningslöst bråk har tagit över och fått definiera staden. Ingenting annat lyfts egentligen fram som något problem, utan i andra händelser så är det vad det är.

Där finns en genomgående känsla av vi och dom, utanförskap och främlingskap. Den förtappade yngre generationen, kulturkrockar och vilsenhet bland likriktighet. Särskilt intressant med den aggressiva politiska korrekthet som uppstått i dagsläget, vikten av att ha rätt åsikter. Vilka resultat väntar vi oss?

Staden utan kvinnor är riktigt bra och inte alls vad jag hade väntat mig. Onekligen är Hessérus en väldigt intressant författare som jag kommer att läsa mer av, och är glad över att ha hittat till.


Köpställen: Adlibris Bokus 

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2033 - den sista tillflykten

Efter ett kärnvapenkrig har strålningen och uppkomna mutationer gjort jordytan obebolig. Folket har flyttat ner och gjort sig ett nytt liv i Moskvas tunnelbana, men lever under ständiga hot från varelserna.

Efter inledningen sattes stämningen för en mörk och klaustrofobisk skräckroman, men artar sig vid flera tillfällen till mer av en pikaresk. Huvudfiguren Artioms ständiga lyckokast gör det väldigt svårt att känna av hoten och desperationen, samtidigt som handlingen är linjär och dåligt underbyggd. 

Vad det kommer till relationen mellan vetenskap och det övernaturliga tycks berättelsen inte veta vilken fot den ska stå på, visst finns det utrymme för båda men här känns det bara som ett okonsekvent fuskbygge.  Samtidigt som saker dyker upp, försvinner lika plötsligt, och lämnar Artiom märkligt oberörd boken igenom. Själva världen är jättehärlig och innehållsrik, men språket trist och handlingen övertygar aldrig.

Metrovärlden har fått kultstatus i Ryssland och det har tillkommit flera böcker av andra författare, varav Andrej Djakovs två böcker har översatts till svenska. Metro 2033 finns också som datorspel och brädspel.

En kompis införskaffade brädspelet för någon vecka sedan, vilket gjorde att det började kännas väl på tiden att faktiskt ta och läsa boken. Tidigare har jag inte haft så höga förväntningar, men efter att ha hört killarna i brädspelsgänget prata om boken så var de höjda till taket. Det är en väldigt skön bok att diskutera och se tillbaka till, betydligt mer så än att faktiskt läsa den.

Brädspelet spelas på samma tunnelbanekarta som är i slutet av boken (ja, dvs Moskvas tunnelbanekarta), snyggt fast något otydlig spelplan och korten är knepiga att läsa. Det går ut på att samla resurser (ammunition, svampar och grisar) för att kunna ta över stationer och samla poäng. Det som drar ner betyget mest är bristen på variation i korthögarna, då där är väldigt begränsat med fiende och upprustningskort. Själv är jag inte så glad för spel där en attackerar och förstör för varandra, eh, såvida det inte är det ända en gör. Så det har än så länge inte varit någon favorit det här heller, men är ändå kul att följa upp läsning med.



Köpställen: Adlibris Bokus

2015-05-08

  Stående på gångmattan mellan de två palmerna vid entrén gjorde han sig beredd att fälla upp paraplyet och bege sig ut i regnet, men hejdades av en röst bakom sig.
  Han vände sig om och såg en portier dyka upp bakom en av soffgrupperna i lobbyn.
  "Inget vidare väder."
Jakob Hall nickade, glad att trots allt möta någon ur hotellpersonalen.
  "Det är väl inte annat att vänta", sa han, men så fort han hade sagt det såg han på portierens ansiktsuttryck att repliken på ett eller annat sätt måste ha låtit underlig, så han tillade, "så här års."
  Men portieren verkade inte mindre konfunderad, han lyfte bara ena handen i en hälsning och avlägsnade sig sedan snabbt.
  Det var det som var faran med att vara här, tänkte Jakob Hall när han steg ut på gatan. De små nyanserna, de små gesterna. Det var dem han aldrig helt lyckades tillägna sig. Och han förstod att det var just de åtbörderna som avgjorde om man tillhörde den här staden eller inte, och om man blev betraktad som en främling eller inte. Sättet att nicka, att fästa blicken, att röra händerna, att vända sig om, att gå, att stå, sättet att betona orden (prepositionerna eller verben), sättet att bita av meningarna, sättet att dra efter andan, svälja, hosta, allt talade sitt tydliga språk. Naturligtvis hade han efter tjugo år i skärgården präglats av ett annat sätt att kommunicera och självklart fanns det koder i den här staden som det inte var alldeles lätt att genast avtäcka. Ett handslag eller en axelryckning, kunde han längre vara så säker på att de betydde det han förväntade sig?

s. 26 ur Staden utan kvinnor, Madeleine Hessérus

Janne Karlsson: The Human Unkind

Skulle jag hålla mig till en bokhylla, enbart för levande böcker som var och en fyller upp en bit av tomrummet hos mig, så vore The Human Unkind en av pusselbitarna däri.

Vissa verk texturaliseras och svarar väldigt precist mot en viss känsla, som aldrig fångas upp annars. Och Janne Karlsson lyckas väldigt bra med det.

Jag övar det här året på att lära mig skratta högt, sådant där helande och spänningsupplösande zen-skratt. Under våren har jag därför saknat underhållande seriealbum som får mig att börja skratta. Samtidigt som känslospektrat är skiftande, är humorn fantastiskt slående här.

 www.epicrites.org














 Häftet Only the Dead, med tre dikter av Wolfgang Carstens illustrerade av Karlsson,  bör heller inte missas. Helt lysande!

www.svenskapache.se

KG Johansson: Fyra kvinnor fyra flickor

Den inledande novellen Gatflickan sätter en fin ton för samlingen. Jag gillar miljöbytena från den slutna och kliniska bubblan till den tomma övergivna katedralen. De grupperade flickorna som måste lita till sig själva. Dock saknar jag ett totalt jäkla psykbryt här. Berättelsen Marina, om en kvinna som ensam stannade kvar när världen lades under vatten, är en klockren efterföljare, och var precis vad jag ville läsa därefter. Och något av ett favoritscenario (fast med för lite fiskar).

Satan doll är utan tvivel starkast i samlingen. En jazzmusiker som får en förbannelse över sig och irrar tidlöst fast mellan årtiondena. Den blödande flickan är nästa favorit. Den sista striden, där tekniken har överlevt mänskligheten och lever i efterekot. Johanssons texter kan ibland kännas frustrerande dryga innan de kommer till skott. Det var inget problem i den här samlingen, men jag uppskattar hur kompakta dessa två texterna är.

Samlingen handlar om kvinnor; fyra noveller med flickor och fyra med kvinnor, vilket är väl välkommet. Onekligen så föredrar jag kvinnliga protagonister, även om det normalt sett brukar gå lite bättre för dem än här (fast inte så mycket bättre...). Det är en dämpad, i huvudsak futuristisk, samling med skriande söndring och utsatthet. Samlingen rubbas dock av att det inte alltid är kvinnorna vi följer, vilket förstör läsflytet och känslan för mig. Som helhet blir det en ojämn läsning. Det är bra historier, men samlingen kunde ha varit starkare och det hade varit skönt med en berättelse där tjejerna fått dominera.

Noveller som även publicerats i tidigare sammanhang
 
I skymningsstaden - i Eskapix #2 2009, samt i KG Johanssons bok De drömmande städerna

MoodMind - i den amerikanska antologin After the End, samt i det kroatiska magasinet Sirius B

David Sikter: Introdus

Året är 2070. Sedan första boken i trilogin, Autogenesis, så har mind uploading blivit en del av verkligheten. Människor kan nu få sitt medvetande uppladat till den virtuella världen. Samtidigt så har även de första självmedvetna maskinerna skapats. 

Boken beskrivs som en transhumanistisk thriller. Själv saknar jag den där finessen som skapar mentala konflikter hos läsaren, och thrillerbiten förstärker bara mitt ointresse för thrillers.

Jag gillar temat, det märks att Sikter är inbiten på ämnet. Fast när jag läser en bok så vill jag antingen ha väldigt nära och sensoriska miljöer, eller en teori som jag fastnar för. Istället känns handlingen här som en tråkig bisak, och det väcks inga frågeställningar av intresse.

Bokens korta kapitel ger en väldigt splittrad läsning där en hela tiden blir avbruten. Scenbyten var sjätte sida, mellan vilka intresset tvärdör gång på gång på gång. Jag vet att där var stunder jag tyckte boken var riktigt bra, men den blommade aldrig ut och nu när den är slut så väger det tungt åt andra hållet. Jag lyckas aldrig skaka av mig den där känslan av att den känns ytlig och ihålig, där det mesta känns överflödigt snarare än tätt sammanbundet som det borde.

KG Johansson: Africka

Nya pyramider har växt fram i Afrika och främmande varelser har visat sig. Det talas om utomjordingar men ingen vet egentligen varifrån de kom. Faktum är att man inte vet någonting. Det blir mest tjafs och hets. Dagarna går utan att varelserna visar några tecken på att vilja kommunicera, i alla fall inte på något begripligt sätt, egentligen utan att de visar tecken på att göra någonting alls.

Boken inleds med oroligheterna över ett dammbygge som har skett. Ortsbefolkningen har fått lämna sina byar och trängts in i läger, och än mindre plats blir det nu när även byarna kring pyramiderna ska evakueras. 

Det känns som att vi har fråntagit befolkningen upplevelsen av någonting stort, som är deras..till och med det här. De skjuts undan för att lämna plats åt militärer, utländska journalister och politiker, och dessas självklara rätt att ta för sig. Med sina andra svårigheter finns det inget utrymme för att intressera sig för några pyramider, endast de egna karriärchanserna som öppnar upp sig. Det hela är väldigt andefattigt.

Fast inte utan att boken förmedlar en känslan av förundran, för jordens mysterier. Såsom pyramiderna utgör. Boken ger ett nytt perspektiv på det första mötet. Den fokuserar på förgrunden, på folket, istället för på utforskningarna och kontaktförsöken där i centrum. Det som framstår klarast är påminnelsen om hur behovsstyrda vi människor är.

Africka var mycket mer engagerande än vad jag hade väntat mig. Det är första delen i serie, jag som alltid grinar illa inför sådana, men det känns inte så viktigt just nu. Visst blir det himlans bra med en fortsättning, men det är inte så där så att jag behöver slänga boken åt skogen om jag inte orkar med alla delar.