Jeffrey Brown: Cats are weird - and more observations

Julklappsboken 2014 (som jag fick utav bror min, som tidigare jular har berikat mig med del ett och två utav Simons katt. Mycket lutar åt att vi kommer att sluta med julklappar där hemma...annars hade jag hoppats på att få ihop en hyllmeter kattserier till slut).

Ordfront gav ut Jeffrey Browns Fumlig för några år sedan, och då jag inte har kvar den i bokhyllan så sluter jag mig till att jag var sådär imponerad. Läste den en gång, glömde bort och gav bort. Den här är däremot väldigt skön, i alla fall för oss som aldrig tröttnar på att sitta och iaktta katter och deras nycker. 

Episoderna går omväxlande i svart-vitt och i färg, och färgsättningen är i min mening fasligt snygg. Snyggt utförande så det förslår, stilfullt sådär så att boken kommer att få stå framme som inredningsdetalj (men något damm kommer den inte att samla på sig).


.

Sergej Lukjanenko: Nattpatrullen

Bland invånarna i Moskva finns de Andra, personer som har magiska förmågor; såsom hamnskiftare, magiker och vampyrer. Dessa har organiserat sig i två grupper; de ljusa och de mörka. Efter ständiga krig, som endast lett till förluster, så har både sidor gjort en överenskommelse om att krafterna inte får användas så att de påverkar människornas liv. Nattpatrullen består utav ljusa som vandrar gatorna på nätterna för att hålla uppsikt över de mörka, och de mörka gör samma sak med dagpatrullen.

Kärnan i boken består av den starka subjektiviteten i vad som egentligen är skillnaden mellan de goda och de onda. Båda sidor har sina tjuvknep där de försöker påverka händelsernas gång utan att synligen bryta emot reglerna. De goda manipulerar och utnyttjar människorna för sin sak och tar till de medel som behövs för att försöka få ett övertag i striden.

Det finns en skymningsvärld som de Andra kan stiga in i, ett skuggplan som sätter stämningen för bokens nattliga miljöer. Det är en fängslande miljö i vilken energierna i omgivningen syns, jag tycker mycket om denna och detaljerna i den. Jag önskar att man hade känt av miljön genom hela boken, men den bleknar bort under allt för långa partier.

Det är lätt att föreställa sig boken som ett rollspel uppdelat i olika kampanjer. Boken är uppdelad i tre episoder, väldigt skönt upplagt men dessvärre är det bara den första delen som får mitt tycke. I resterande två är det bara enskilda scener där den där känslan för handlingen når ut igen. Det är ett problem att nyckelhändelserna för handlingen återges först i efterhand, och då i knepiga monologer som får ögonen att gå i kors. På något sätt känns det som att det vi faktiskt får följa med i har mycket lite med utvecklingen i boken att göra.

Som en hyfsat visuell läsare som nog är bättre på att fånga upp den övergripande andan av en text än det som faktiskt står, får jag säg att när boken var slut så hade jag ingen aning om vad som hände. Eller vad den ofrånkomliga uppgörelsen som det hela ledde fram till handlade om. Eller vad som kom ut av det.

Det finns ytterligare fyra böcker översatta till engelska. Den påtänkta uppföljaren på svenska verkar inte ha släppts som planerat, men på adlibris så står det att Dagpatrullen kommer under 2015. Perspektivskiftet som jag förväntar mig kommer med nästa bok skulle potentiellt kunna lyfta serien, men jag känner mig inget vidare manad till att ta reda på saken. Filmerna däremot vill jag se!

Kat Falls: Mörkt liv

Efter stora klimatförändringar så har större delen av fastlandet översvämmats och ligger undan vattenytan. På land är det ont om utrymme och förnödenheten, och några pionjärer har inmutat land på havsbotten där de bedriver  undervattensodlingar som de betalar av sina areal med. Mörkt liv är skällsordet för de som lever under vatten och utom räckhåll för solljuset, motsvarande ord är ytbor för de på land. Det cirkulerar rykten om mörkergåvor, mutationer som skapats hos barnen som växt upp under vattnet och gett dem unika förmågor.

Intrigen är långt ifrån felfri och brister många gånger i trådarna och i övertygelsen. Handlingen är förutsägbar och slutar sådär äckligt känslopjunkigt i pussar. Jag hade verkligen älskat om protagonisten Ty varit en flicka istället (den där hoppfulla första sidan innan man vet vem ”Jag” är), men det är han inte. Ja ja, detaljer. Mörkt liv innehåller VAMPYRBLÄCKFISKAR och BLÅSMANETER och UNDERVATTENSKOLONISATIONER!! Havslivet är rikt och boken riktigt spännande.

Yoko Tawada: Det nakna ögat

Tawadas jag-berättare för tankarna mer till en passiv möbel än till en fri människa. En identitetslös person som inte känner av gravitationen under fötterna utan följer dit vindarna bär, för att där bättra på någon annans inredning. Fången och förvillad av språket som och ena sidan skapar verkligheten..och andra ljuger och öppnar upp marken under fötterna, det där bottenlösa gapet mellan orden och det de avser att representera. Omgiven av samhällskonstruktioner som gör friheten omöjlig och andras drivkrafter som lägger beslag på henne.
I källaren drömde jag mycket. I en dröm var jag ett barn och staden där jag bodde låg vid hamnen. Ett föräldralöst barn har ingen rätt att gömma sig. Titta, titta, titta på det bara! Så fint! Så spinkigt! Så sött! Så sjukt! Håret som ett fågelbo , benen som brun sparris. Titta, titta, titta på det bara! Flickan har blivit utsatt, hon är fri – fri för vem som helst att ta! 

Hon går på gymnasiet när boken börjar och har av skolan hemma i Vietnam blivit utsedd att delta på ett internationellt ungdomsmöte i Berlin. På hotellrestaurangen blir hon drogad av en man som smugglar in henne till staden Bochum, i Västtyskland, och lurar i henne att hon inte kan återvända hem då hon väntar hans barn. Hon kliver till slut på tåget därifrån i tron att det ska ta henne till Moskva, men hamnar istället i Paris. En vietnamesisk kvinna på tåget ger henne pengar och kontaktuppgifterna till en väninna som hon kan sova hos. Istället hamnar hon hos en prostituerad som låter henne dela källarutrymme och som försörjer henne med mat och pengar.
 
Hon låtsades som om hon helt enkelt inte kunde se mig eller snarare; som om jag var en ängsblomma som tillfälligt växte i hennes trädgård.

Jag-personen känns mer än bekant ifrån Tawadas andra texter och att hon får ett svartjobb som försökskanin för ett kosmetikaföretag känns ofrånkomligt, hennes roll att bli motståndslöst utnyttjad för andras välbefinnande. Ingen frågar vad hon själv vill, och när hon försöker uttala det kommer de med ursäkter till varför det är omöjligt.
Varför skulle jag alltid klämma in mig mellan ett tak och ett par skor om friheten inte var förbjuden?

I Paris dras hon till biograferna, dit hon går för att se och samtala med bilderna av Catherine Deneuve. Filmduken, som ofta beskrivs som en modersgestalt, blir hennes förankring och trygghet. Mer och mer tycks hennes liv byggas upp av utdrag från Deneuves olika filmer. Även om hennes identitet bleknar bort ännu mer i ljuset från bioduken - otalet påhittade namn senare, utan visum, utan språk, utan hem, utan förflutet - så har hon som rollfigur fått ett syfte i sig själva och hon känns livligare.
 
Min person försvann i biosalongens mörker och det enda som blev kvar var min brännande näthinna där filmduken reflekterades. Det fanns inte längre någon kvinna som hette ”jag”. Eftersom ni var den enda kvinnan för mig, fanns det alltså inget mig.

Jag saknar bildspråket och surrealismen ifrån Tawadas noveller. Där främlingskapet monterar ner språket till sina yttersta beståndsdelar och vrider och vänder på omgivningen som en rubiks kub. Även om det blir som en fördjupning av Tawadas tidigare romanfigurer och texter, så saknar jag de där styckena som gräver sig in och blir en del av en.... fast visst, jag hade kanske varit lyckligare av att kunna se mig själv i spegeln utan att tänka på inramningen som en likkista. Och jag hade kunnat avvara stressen över att hinna flärpa bort alla fjäll innan jag går ut...

A few days later, Xander came over again with his camera.
  ”You didn't come out in any of the photographs,” he said resentfully.
  ”Why? Was the camera broken?”
  ”The camera was fine. The background came out beautifully, but you aren't in any of the pictures.
  For a litte while, neither of us said anything.
  ”It's all because you don't have a strong enough sense of yourself as Japanese,” he said.
(ur The Bath i samlingen Where Europe begins)


Sole, unlike flounder, never tastes bland, and it's also not fatty like salmon. I don't know anything more delicious in Western cuisine. But it's not just because of the taste I insist on sole. It's the word itself. Sole, soul, sol, solid, delicious sole of my soul; the sole reason I don't lose my soul, and my soles stand on a solid footing still...
(ibid.)

Men om man nu ska bygga upp en bok kring en skådespelerska så är Catherine Deneuve ett väldigt träffsäkert val och filmerna som beskrivs har utan tvekan gjort intryck på mig, av de jag sett.

Jasper Fford: Uppslukad

Ok, så jag kommer inte precis ihåg vad som irriterade mig med Var är Jane Eyre? Antingen så var den faktiskt sämre, men min nedväxling i läsandet har nog påverkat läsningarna till det bättre. Jag skulle vilja säg att det är mer fart på Uppslukad, mer otyglad handling.

Uppslukad är en riktigt frisk fläkt som sveper igenom titlar som Kafkas Processen och Poes dikt Korpen. Lysande Utsikter upptar störst utrymme i handlingen (jag inte läst boken men alltid haft en hat-kärlek för filmen) och Cheshirekatten ifrån Alice i Underlandet har blivit bibliotekarie i diktvärnets bibliotek. Biblioteket med alla texter som har, och kommer att, skrivits. 

Det är inte mycket jag kommer ihåg ifrån Var är Jane Eyre? och läsningen gick bra ändå, men en bör ändå börja serien från början. Onekligen så kommer en att vilja fortsätta på den, även om det nu känns lite trist att behöva gå över till att läsa böckerna på engelska.

Särskilt gillar jag den fantastiska tingesten kallad entroskop som presenteras i den här boken. Verktyget mäter om entropin har minskat och om chansen för osannolika sammanträffanden stigit utöver det vanliga. Stilrent och enkelt, en syltburk innehållandes en blandning av en del ris och lika många linser. Om blandningen börjar ordna upp sig när man skakar burken, särskilt om ris och linser är helt och hållet åtskilda från varandra efter, så är det dags att börja vänta sig det mest oväntade.

Suehiro Maruo: The Strange Tale of Panorama Island


Edgar Allan Poe – inspirerade författaren Hitomi har närt en dröm om att kunna skapa en utopisk värld. När han får reda på att en gammal vän, identiskt lik honom själv, gått bort bestämmer han sig för att överta dennes identitet och ta livet av sitt gamla jag. Lika till utseendet men med helt olika positioner i samhället. Med nyvunna och obegränsade tillgångar köper han en ö där han äntligen kan förverkliga sina drömmar och skapa sin egen värld. En exotisk panoramavärld av optiska illusioner. Där varje miljö är gränslös, vyerna likväl som personerna som agerar i dem.

Jag har ett så himla roligt och stimulerande jobb just nu. Till saken så blev den här boken lite för, och bör väl läsas när man lider brist på intryck. Det gick runt rätt bra i huvudet på mig under läsningen. I själva verket bygger mangan på en kortroman av författaren Edogawa Rampo (pseud.) och handlingsmässigt fyller den knappast ut mer än en serienovell, men varje bild är en ny gränslös scen att fångas upp av – och att bli iakttagen av, vilket lär förnimmas. Påträngande, javisst. Om man som jag önskar att de där mellansträcksgatorna man nöter ner varje dag var av karaktär mer som lustiga huset, så är det verkligen helt rätt bok.








John Vanderlyn, Panorama of versailles

Panorama Mesdag

Pohlavi Remesla: Köttmonstret i Celitz

Jakub hade hört alla de vanliga historierna – kalvar med två huvuden, fiskar som tycktes vara vända in och ut, med inälvorna på ryggen, barnet som föddes med ödlehud och svans och som gav ifrån sig ett kvävt skri medan det sträckte sina kloförsedda händer mot mamman; pappan hade slagit ihjäl styggelsen med en spade innan han gick till en död poppel och kastade ett rep över en gren, och mamman dreglade fortfarande på dårhuset.

Röken som stiger från fabriken i Celitz har bildat mörka sjukdomsmoln över det ensliga landskapet, inga besökare passerar igenom byn och invånarna håller sig hemma. Jakub slutade på fabriken då han hade dålig föraningar om dess effekter. Men Elsbeth hade stannat kvar.

Nu är hon sängliggandes och växer sig okontrollerat större för varje dag. Jakub som inte klarar av att gå emot sin dominanta fru är bunden att se efter hennes behov. Till ett honmonster med en
hunger som växer sig större och kräver fler offer, och som samtidigt väcker en åtrå hos Jakub som hela tiden får honom att återvända.

Organisk skräck med accentuerade ljud och dofter. I kombinationen av en surrealistisk folksaga, av det dekadenta, smutsiga och oanständiga slaget.

Konspirationsteori



De som vet säger att en ska anlägga sin trädgård symmetriskt, för ro och välbefinnande. Jag kommer att tänka på Shirley Jacksons The Haunting of Hill House. Huset där varje vinkel och vrå är byggd  en liten grad skev, så att besökaren ska tappa orienteringen (och förståndet).

6 Juni 2014

Ute och läser till dönet från Rock´en på andra sidan. Borta vid de blå bergen. Att inte vara där, och ha det minst lika bra ändå.

Gabriella Håkansson: Hjärnmänniskan

Jag har alltid flera böcker på gång samtidigt. Såsom de som får följa med till caféet här i byn (jobbar som kyrkogårdsvaktmästare här, så inte så lämpligt att sitta ute och läsa böcker som ”Nekrofilen” kanske); lånade som inte får nötas, fläckas ner eller brytas i ryggen och således inte lämnar lägenheten förrän vid tillbakalämnandet; de som är för tunga, otympliga, ointressanta.... Så utan annan påbörjad bok som passade att slänga ner i väskan när jag åkte in till stan, vilket ofrånkomligen för med sig ett visst slitage, påbörjades Hjärnmänniskan. För att sedan, efter ett par kapitel lästa, läggas åt sidan och glömmas bort vid hemkomsten.

Saken är den att Hermann i boken uppvisar ett starkt autistiskt beteende och beskrivningen av hans morgonrutiner och kamp för att hinna till jobbet i tid var lite för igenkännande. Scener som jag omöjligt kunde komma på var de kom ifrån dök upp varje gång jag stod framför spegeln om morgnarna och blev lite av tvångstankar, av vikten att gå hemifrån i tid och inte låta sig distraheras på vägen. Jag är en visuell läsare, så det tog ett tag innan jag insåg att tankarna kom från en bok. Vilket var en rätt befriande känsla (jämfört med att de skulle ha varit mina egna). Onekligen var jag redan fast i läsningen när jag plockade upp boken igen.

Bilderna jag får av titeln är den av den inre observatören, medvetandet som en liten gubbe som ersatt hjärnan och sitter och tittar ut, med ens ögon som en slags utkikskikare. Känslan av att sitta i sitt eget huvud och se ut. Överjaget som likt ett Benjamin Syrsa -samvete håller oss medvetna om oss själva och dömer våra handlingar, eller figuren med en ängel och en djävul på vardera axel som slåss över vem som för leda. Samvetet som säger oss vad som är rätt och fel. Eckhart Tolle talar om en smärtkropp som lever på negativ energi, som skapar en falsk verklighetsbild och vilseleder oss. Vilken det genom meditation och liknande gäller att hitta, svälta ut och få käft på, för att leva i nuet och finna sin sanna mening.

Hjärnmänniskan är i boken en inre röst, eller kommentator, som Hermann anser vara en fristående organism i hans huvud, som bidrar med tankar han själv aldrig skulle kommit fram till. Från början ser Hermann honom som ett intellektuellt geni, men hjärnmänniskan byts senare ut till att liknas vid en hjärntumör. Hermann bjuds av byrån han jobbar för på en resa till Indonesien, vilken tvingar honom ur sitt rätta element och bryter rutinerna. I boken börjar en kamp mot hjärnmänniskan, för att istället för att kontrolleras av intellektet närma sig djurens tillstånd som levande fri i nuet. Frågan är om det är hjärnmänniskan eller Hermann som är det ”sanna” jaget.

Som autist är en, jag, väldigt observant på vad som anses vara lämpligt och passade beteende och en söker i andra människor efter svaret på hur olika situationer ska hanteras. Varje gång en sen lyckas bryta sig ut från reglerna och hitta sina egna alternativ blir det en befrielse. Vilket är vad jag ser i Hermanns väg från den kontrollerade och intellektuella existensen till det fria, oanalytiska, varat. Visserligen blir han psykologiskt fördärvad, men det finns ändå en slags seger i att kunna låta sig själv mista förståndet.

Boken är väldigt bra och indragande. Stående för sig själv hade den blivit en favorit, ställd jämte Håkanssons romaner om Sandemann ter den sig dock torr och undermålig. Men dessa är också helt över det vanliga fantastiska.

Pixar story rules


"#19: Coincidences to get characters into trouble are great; coincidences to get them out of it are cheating."

Fredrik Lindblom: Dödens trubadur


Dödens trubadur är en fristående fortsättning på boken Röd skymning, och följer flöjtspelaren Levyant. Den fysiska utformningen är lika bländande som sist och den här gången är sidorna berikade med ännu fler illustrationer.

Boken har en charm i det att den är enkel och använder klassiska och sagoliknande fantasymotiv. Även med den här boken kommer jag att ha kvar tydliga bilder av miljöerna långt efter läsningen, men bristerna i utförandet är för svåra att bortse ifrån. Återkopplingarna mellan händelserna uteblir, det som händer i bokens början saknar relevans för fortsättningen. Motiven bakom figurernas handlingar är dåligt underbyggda och förklaras i efterhand. Jag vill inte behöva förklaringar. När det mot slutet sedan en efter en börjar kastas in nya figurer, tidigare onämnda och med oförklarade förmågor, ter det sig som nödlösningar och det blir poänglöst att fortsätta läsa. Inledningen är ointressant och slutet en utdragen pina.

Och det känns onödigt, för där emellan är boken riktigt mysskön att leva sig in i och varje scen skulle te sig riktigt bra om man plockade ut den ur berättelsen och gav den en egen, bättre ihopvävd, historia.

david levithan: jag, En

Den här boken tilltalade mig direkt när den kom ut - ett obundet jag som får uppleva världen utifrån människors alla olika perspektiv och bokstavligen går en dag i deras skor. Den visar hur människor formas efter sitt sammanhang och hur omgivningens reaktioner påverkas av vilka vi är. Till viss del leder den även in mig på tankespåren kring ett gemensamt och obundet medvetande. 

16-åriga ”En” vaknar varje dag i en ny kropp, kan vara en tjejs likväl som en killes. En har ingen familj eller fast punkt i livet, inget som är hens eget. Alla relationer som byggs upp är borta nästa dag. Jag gillar hur En, med chansen att komma undan med allt, ändå har motivationen att respektera de i sin omgivning och försöker göra så liten skada som möjligt på deras liv.

Ett par begränsningar är att personen En tar över alltid är jämngammal med En själv, och hen vaknar alltid upp inom en begränsad radie från där hen gick och lade sig. Även om En har ett eget ”jag”-medvetande som är konstant så kan hen förnimma den ursprungliga värdens minnen, och således klara av att ta sig igenom dagen utan allt förstora reaktioner från familj och vänner. Det kroppsliga kunnandet, såsom att kunna spela ett visst instrument eller behärska en viss sport, ärvs dock inte.

Så blir En förälskad i flickan Rhiannon, en besvarad kärlek men en tudelad sådan beroende på vilken kropp En befinner sig i för dagen. Även om En inte identifierar sig mer med en kropp än med en annan och ser det som givet att han är samma person oavsett, så är det inte lika självklart för Rhiannon.

Senaste året har jag praktiserat på en kyrkogård och det har inneburit en hel del intressanta samtal om livet, både med besökare och runt kaffebordet på rasterna, vilket säkert har gjort att boken berör lite extra. Jag, En är en bok om vad det innebär att vara människa och vad var och en har för utmaningar att möta.

I just den här boken är jag glad för att det lämnas ouppklarade trådar och att Levithan inte försöker ge något svar eller förklaring på Ens predikament, för vem får det egentligen.


Levithan har även skrivit ett bonuskapitel som utspelar sig några månader innan boken tar vid:


Under ytan


målning av Tetsuya Ishida
Medan kvinnan på pensionatet kopplade över samtalet till Yuichi, slog det mig att ända sedan jag fått meddelandet om Erikos död förknippade jag den ensamhet jag märkte hos honom med telefoner. Ända sedan den gången hade det känts som om Yuichi befann sig i en värld i andra änden av en telefon, till och med när jag hade honom framför mig. Och dessutom kändes det som om det var en plats som var mycket blåare och mycket mer lik havets botten än den plats jag levde på nu.
   "Hallå?" hördes Yuichis röst i telefonen.
   "Yuichi?" sa jag lättad.
   "Mikage?" Hur visste du att jag var här? Åh, nu förstår jag! Det var Chika som berättade det, va?"
   Hans lugna stämma kom lite långt bortifrån längs telefontrådarna genom natten. Jag blundade och lyssnade på klangen av hans röst, som väckte minnen hos mig. Den lät som ljudet från ensliga vågor.

ur Kök av Banana Yoshimoto