Paul McCartney, Anni Rigg: Köttfri Måndag Kokbok

Paul McCartney startade 2009 en kampanj för att sprida budskapet om Meat free Monday, som ett medel för att minska klimatförändringarna, och kokboken är tänkt att göra det lättare att anamma konceptet. Den är inte som din vanliga kokbok utan ger en komplett dagsmeny för 52 måndagar framöver, indelat efter våra fyra årstider. Boken innehåller förslag på frukost, matsäckslunch, lunch, tillbehör/snacks, middag och dessert. I strikt mening så är den inte vegetarisk utan endast utan kött; där finns ofta ägg, ost och mjölkprodukter i, om än inte i allt.

Den inledande presentationen av boken är inget vidare, utan inleder bara kort med att tala om köttindustrins miljöpåverkan. När det kommer till matlagningsböcker så vill jag gärna ha ett inledande kapitel som presenterar råvarorna och förklarar tanken bakom recepten, samt näringslära; särskilt här där boken är avsedd som en första introduktion till att äta vegetariskt. Eftersom den här boken ger måltidsförslag för hela dagen så hade jag velat veta hur deras tankar till en god middagsplanering ser ut, och med bokens avsikt i åtanke så är det konstigt att man inte för någon diskussion om fördelarna med att äta närodlat, ekologiskt och säsongsbetonat. 

Det är flera personer som har bidragit med recept och menyerna känns ostadiga på så vis att alla måltider inte känns fullt ut kompletta - särskilt matsäcksluncherna ter sig oftast mer som mellanmål - samt att recepten går från att ibland vara avsedda för en pygmé till på sina ställen upp till sex personer. Det är inte alla recept som har innehållsförteckning (för att spara plats?) utan man får många gånger läsa sig till vad man behöver i tillagningsbeskrivningen.

För mig ligger det största minuset på frukostarna. Första dagens frukost består utav ett ägg och fyra sparrisar, på något ställe föreslås en köpt croissant med choklad och där finns flera muffinsvarianter. Den där matsäckslunchen känns rätt snart som ett obligatoriskt mål innan lunch, snarare än som ett alternativ att ta med till jobbet. Eftersom det inte är svårt att komma på vegetariska desserter på egen hand så hade jag i den delen av menyn dessutom gärna sett fler alternativ åt det nyttiga hållet.

På plussidan så är boken nästan helt fri från halvfabrikat såsom quorn och sojaprodukter, utan man har strävat efter att maten ska vara enkel, nyttig och billig. I alla fall lunch och middagarna uppfyller det här och det är vardagsmat med få tillagningsmoment som inte känns krävande att laga, utan som ligger rätt nära det jag själv brukar äta. 

För att göra boken bättre för mig som redan är vegetarian och som kommer att använda den för att slå upp middagsförslag i så hade den gärna fått ha bilder på fler av rätterna och ett index som var uppdelat efter måltiderna istället för att ha allting sammanslaget i en lista. Annars så är det en bok som jag tror kommer att användas flitigt. Boken innehåller många recept och jag gillar tanken på en strukturerad middagsplan. Vill och kan tänka mig att laga det mesta.

Fler vegetariska recept finns på kampanjens hemsida Meat Free Mondays

Peter Høeg: Elefantskötarnas barn

Vill du vara vän med en elefantskötare? Förvissa dig då om att du har plats för elefanten – Gammalt indiskt ordspråk, som inleder boken.

Kort sammantaget är det en bok om ett ungt sökande efter varseblivningens dörrar och om elefantskötare. Elefantskötarnas vårdare består utav Peter och Tilte Finø, 14 respektive 16 år, barn till prästen på den fiktiva ön Finø. Prästparet har rest iväg och man har satt myndigheterna på att hämta in barnen och placera dem på fosterhem. Barnen i sin tur har rymt i jakt efter sina mirakelcharlataner till föräldrar, i förhoppningen att kunna lämna en välartad barndom bakom sig och få bli fria individer. Elefanterna är det personliga bagage, eller kall, som de flesta bär inombords och inte har kontroll över, men styrs utav och vars skötare barnen får valla sig fram mellan. 

Jag gillar ön och det idylliska glimmer den och ortsborna får när Peter blickar tillbaka på sin uppväxt. Likaså de reflektioner som görs i förhållande till de andliga världsåskådningarna och hur alla de excentriska figurerna i boken har formats efter sina elefanter. På den nivån tycker jag om de osannolika och nonsensartade beskrivningarna. När det kommer till handlingen däremot så hade jag helst sett en bok utan det parodiska kriminalspåret som jakten utgör. Jag har svårt för ironiska historier där allting faller på plats efter figurernas lyckokast. Det känns fånigt och gör intrigen meningslös att följa. Men framförallt fastnar jag återigen för hur Høeg vrider på orden så att de fångar saker ur ett nytt perspektiv och hela tiden skapar meningar som får en att vilja stanna upp.

Anna Kerubi: Karma Boulevard



Karma Boulevard är ett postmodernt och poetiskt verk i future noir stil. Boken utspelar sig i det överpopulerade Nya Ionah, döpt efter profeten som spolades i land efter att han svalts av en val. En kulturell smältdegel. Den ter sig som en metaforisk stad, i dess (o)begränsade omfång, världen utanför verkar inte ha genomgått samma utveckling och staden tycks sakna förankringar.

Elektriska pojken är den äldsta av flodråttorna, ett gäng gatupojkar som blivit till ett med staden och lever i fas med dess ständiga skiftningar. Han utgör navet som håller ihop allting och är länken mellan de utbrytna figurerna i boken som ska ta sig igenom staden. Den de letar efter heter Tobias och han sägs ha konstruerat en permanent påfart till Motorvägen som gör den tillgänglig för alla.

Motorvägen är en ny dimension, av overklighet, och ter sig endera som ett psykedeliskt drogrus, som Narnia, eller som en allusion till internet. Det är en Virtual Reality och ett sätt att ta sig dit är genom att först komma över ett par pendlarglasögon.

Motorvägen hade alltid funnits. Vissa hävdade att Nya Ionah inte alls grundats av profeten utan av de första Motorvägsresenärerna. Stadens nya herrar brydde sig inte om vilket. De såg bara outnyttjad mark. De fnös åt vidskepelsen, jagade bort prästerna och kallade in utländska byggbolag. Men även om den inte längre var synlig, behövde Motorvägen plats. De nya herrarna gjorde Nya Ionah till en dubbelgångare av sig själv, sin egen spökstad. 

Ett annat sätt att fly verkligheten är att ta en tur med Minnesexpressen, som låter en resa genom sitt egna eller någon annans förflutna, på nutidens bekostnad. Som en liten bieffekt så har det frekventa användandet gjort staden ostabil och tiden skiftar ständigt karaktär. Dessutom håller Motorvägen på att kräva allt mer utrymme, staden håller på att kollapsa och verkligheten har blivit väldigt skör.

Handlingen byggs på efterhand och kommer hela tiden med nya inslag och irrvägar, allt eftersom man får lära känna staden och dess gator. Sökandet efter Tobias känns som en skenjakt i jämförelse med den gåta som staden utgör. Det är en alldeles förtjusande bok. Jag har inte uppfattat någon vidare entusiasm i de recensioner jag läst sen den kom så det var en positiv överraskning ,och jag är mycket glad över att jag inte lät den gå förbi.

Sören Holst: Tankar som ändrar allt -om tankeexperiment och nya världsbilder



Sören Holst är teoretisk fysiker på Stockholms Universitet och Tankar som ändrar allt känns först och främst som en kursbok; ämnet till trots mer föreläsande än fascinerande. Boken är naturvetenskapligt inriktad och känns som en bra grund för tankeexperimenten, men jag hade förväntat mig något mer övergripande när jag läste om den. 

Boken ger en idéhistorisk gestaltning från Aristoteles lutande plan fram till Einsteins speciella relativitetsteori. Jämsides, en förklaring av argumentationen som prövar experimentens hållbarhet samt en avslutande redovisning för vad som utgör en god teori och tankeexperimentens funktion i lärandet som illustrerande exempel.  De exempel som finns med på utmanande tankeexperiment är tvillingparadoxen som uppstår ur relativitetsteorin, identitetsproblemet vid teleportering och problemet med den skenande vagnen.

Jag kommer att behöva läsa igenom den inledande teorin några gånger till för som science fiction -läsare så känns det som att jag borde kunna redogöra för hur tvillingparadoxen uppstår, och det är det nog den rätta boken till för den tar gott om tid på sig.  Boken går även in på de mer filosofiska, psykologiska och moraliska experimenten: frågan om en person är densamma efter en teleportering och problemet med en skenande tågvagn som hotar att köra över en eller fem personer. Dessa kapitel, särskilt det om teleportering, är mer ytliga, inte lika utvecklade och övertygande som resten av boken. Vad jag hade önskat är en bredare diskussion om ämnet och flera olika experiment som presentation av de olika inriktningarna. Visserligen är boken givande men den lyckas inte föra över entusiasmen för ämnet särskilt väl.

Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala - ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein



Jag är inte särskilt bekant med Wittgenstein sedan tidigare. KG Johansson lät honom nämnas i sin bok Chimärerna och därefter har jag tänkt att jag skulle läsa mig in på hans skrifter, vilket inte har blivit av än. Men Wittgenstein är ändå en av få personer som har känts värd att ta sig igenom en 700-sidig biografi för. 

Hans filosofi har på det hela gått ut på att försöka montera ner språket till sina minsta beståndsdelar, för att få fram ett okonstruerat språk som återger världen som den är utan omskrivningar. Men språkets begränsningar har gjort det till en form av ”om ni tror jag menar vad jag säger så förstår ni mig inte” – argumentation, något av en buddhistisk koan, som lämnat åhörarna handfallna. 

Sten Andersson ifrågasätter som utgångspunkt genistämpeln som Wittgenstein försetts med. Tonen i boken är för respektlös för mig och det ter sig befängt att skriva en så omfattande biografi för att nervärdera någon man inte förstår. Han ser till att håna de flesta av Wittgensteins personliga egenskaper - som jag ser det måste man någonstans utgå ifrån att en person är mer än sitt uttryck. Som Andersson själv säger så kan man inte förebrå någon det de inte rår för. 

Men Andersson framhåller även Wittgensteins livshistoria och inre kamp som en existentiell reflektion över det allmänmänskliga och det är trots allt en levandegjord och tilldragande läsning. Även om Wittgenstein långtifrån var något helgon och sällan klarade av att efterleva kraven han ställde på sin omgivning för egen del, så genomled han också ett olyckligt liv fullt av självförebråelser som konsekvens därav. En stor del av hans liv styrs av strävan mot det så kallade anständiga levenet och helst hade han väl kunnat leva som asexuell eremit.

 Född i en mycket välbärgad och uppsatt familj kom han att ge bort sin förmögenhet till sina syskon för att leva som en enkel människa, men han fortsatte att umgås i de högre kretsarna och i praktiken blev det istället hans vänner som tvingades försörja honom. Han avrådde sina elever och älskare från att bli filosofer, till förmån för ordentliga industriarbeten, medan han själv ägnade hela livet åt sin filosofi. Men han var mångfacetterad i sina intressen och under sitt liv sysselsatta han sig också som arkitekt, trädgårdsmästare, sjukvårdare, soldat och folkskolelärare. 

Det är ett väldigt fängslande levnadsöde och Andersson har rätt i att det står sig oavsett vad man tycker om Wittgensteins filosofi, även om jag själv tycker att hans liv och filosofi verkar tätt sammanbundna.

Annika Luther: Skogen som gud glömde


En skolklass ger sig ut i på en exkursion till nationalparken Kalmanjärvi i östra Finland. Utflykten ingår i en breddningskurs i botanik och inhemska nyttoväxter och de paddla kanot. Det är  en omkastad ordning på handlingen och berättelsen skildras genom att flickan Minka efter hemkomsten skriver ner vad som har hänt. 

Jag tycker att uppresan och de första dagarnas vandring är bra fångade, så här tolv år efter fjällvandringskursen jag gick i gymnasiet längtar jag glömsk av tiden tillbaks och hade velat följa med på det här. Som bokens titel och inledningens tillbakablickande mardrömmar förråder så blir det dock ingen idyllisk resa. Efter oförutsedda händelser kommer en del av gruppen bort och utflykten slutar i en norrländsk version på American Gothic genren.

 Det var en fängslande läsning men boken brister en hel del i övertygelsen vilket gör att den såhär efter någon veckas distans inte känns särskilt bra längre. Jag störs till exempel utav att det har beslutats att de ska ta sig fram med kanot istället för att vandra och att man inte har gjort några förberedelser för detta.  Därutöver upplever jag det som att det, inget vidare diskret, har smugits in ett kapitel för mycket i boken. Kapitel sex utgörs i huvudsak av deras första sträcka paddlandes ner för floden, men kanoterna levereras först i kapitlet efter och det blir då deras premiärtur. I detta kapitel börjar även Minkas inkastade inre dialoger om att hon känner sig oälskad och de skär sig till en grad mot handlingen där även de tycks tillhöra en helt annan bok.

I Luthers senaste bok De hemlösas stad, som får sägas vara avsevärt bättre, har större delen av klotet lagts under vatten och det indiska familjelivet har en framträdande roll. I Skogen som gud glömde möter de en före detta Greenpeace-aktivist som flytt ut till skogen där han försöker skapa en koloni, kallad gaiaprojektet. Som sagt tidigare uppskattar jag verkligen finlandssvenskan i böckerna och naturtemat som böckerna knyter ann till lockar. Det går inte att komma ifrån att den här boken har handlingen av en b-skräckis, men det finns fortfarande saker där som tilltalar mig och Luther håller en egen stil.

Maria Turtschaninoff: De ännu inte valda



Maria Turtschaninoff är en av författarna som jag har starkast förväntningar på när det kommer till fantasy. Jag har skrivit om Underfors tidigare, som är väldigt härlig med sin nordiska trollskog, och innan jag börjar på serien om Arra passar jag på med De ännu inte valda - som är en snygg och nätt bok för de yngre.

De brokiga styvsyskonen Emmi och Martin avslöjar en musa just som hon ska överlämna en idé till Emmis faster, och blir bortförda till det sagoland där muserna och alla de fantasifoster som väntar på att paras ihop med rätt författare bor. Det utvecklas till en klassisk saga med kända troper men håller sig fräscht och livfullt. Riket är ett kuriosakabinett av figurer och miljön håller en uppskattad karnevalsstämning. Den elaka häxan i sin svarta dräkt har fått fladdermussvingar och spindelben (tack vare omslaget har hon blivit min favorit i boken). Och där finns en hel del gulligull, bland annat en skimrande liten havsängel som kryper upp på armen på barnen och blåser små bubblor. Men boken har en bra tajming och Emmis och Martins relationsutveckling bryter av stojet innan det blir för mycket. Mycket bra balans och dynamiken mellan figurerna är väldigt skön.

Aldous Huxley: Island

Island får sägas vara mer av en guidad rundvandring än en roman då den snudd på helt saknar intrig. Men den börjar i alla fall med Will som förliser och ”spolas iland” på den asiatiska ön Pala och omhändertas av invånarna som visar honom runt och presenterar öns utopiska filosofi. I själva verket är Will tidningsagent och jobbar åt makter som vill komma över öns oljerättigheter.

Öns drivkraft består i självutveckling och livslära och lever efter en anpassad form av Buddhism. På ön blandas österländska och europeiska läror och alla invånarna får lära sig engelska då möjligheten att ta del av omvärlden anses nödvändig för ett fritt liv. Men för den delen är det inte en helt och hållet öppen ö som vem som helst får besöka utan alla regler är selektivt satta.

Till en punkt där de till synes går i clinch med varandra. Å ena sidan botar man cancer med hjälp utav Mesmers teorier om animal magnetisk, o andra undersöks alla fyraåringar med EEG för att påvisa om de ligger efter i utvecklingen och behöver en anpassad uppfostran. Man lär ut jämlikhet men avlar samtidigt fram barn genom insemination för att höja populationens goda anlag och slå ut dåliga gener.

I centrum, jämte meditation och uppmaningar om att leva här och nu; strävan efter sitt sanna jag och dess sanna natur som fås av hallucinogena svampar, står skolningen och den börjar i princip omedelbart efter födseln. Man lär inte ut ämnen som fysik och kemi utan koncentrerar sig på utveckling, hälsa och gemenskap. Harmoni mellan kropp och själ. Det hela sker väldigt systematiskt med framtagna metoder för att lära barnen att reagera positivt till världen och varandra. Det är en frihet som sker under väldigt kontrollerade former, men frågan är om indoktrineringen är värre än vår.

Pure Pavlov.”
But Pavlov purely for a good purpose. Pavlov for friendliness and trust and compassion. Whereas you prefer to use Pavlov for brainwashing, Pavlov for selling cigarettes and vodka and patriotism. Pavlov for the benefit of dictators, generals and tycoons.”

Boken, Huxleys sista, skrevs 1962 och Hitler används på flertalet ställen som exempel på resultatet av omvärldens utveckling. Utopin beskriver inte bara hur man har valt att leva utan kanske ännu mer om vad man har tagit avstånd ifrån och lärt sig att förhindra.

We don’t give ourselves coronaries by guzzling six times as  much saturated fat as we need. We don’t spend a quarter of the gross national product preparing for World War III. Our economic system doesn’t permit anyone to become more than four or five times as rich as the average.  Electricity minus heavy industry plus birth control equals democracy and plenty.  We never allowed ourselves to produce more children than we could feed, clothe and house. We have managed to resist the temptation to which the West has now succumbed , over consumption.

Will informeras om ölivet i dialoger som uttrycks likt föreläsningar och boken tillhandahåller inte direkt upplevelsen av ett realiserbart samhälle. Det är ett filosofiskt verk och troligen får man ut mer av boken om man är bekant på Huxleys tidigare texter och utveckling. Det känns heller inte helt ultimat att läsa boken så som annan skönlitteratur då man går förbi styckena för snabbt med få pauser. Så det är en bok för mig att återkomma till....om några årtionden.

KG Johansson: Glastornen





Trilogin börjar med Hungrigs namnssång, i en övergångsrit där han ska finna sitt mansnamn, under vilken han möter en varg som förmedlar en profetia om världens undergång där Hungrig lämnar stammen och världen av Is för att bege sig till tornen från de gamla legenderna. Vargen blir hans guide och Hungrig tar efter dess namn.

Stammen är döende, snötäcket brer ut sig, maten tryter och barn har slutat födas. På sin färd slår sig Varg ihop med det vandrande folket ronier och senare blir han indragen i religionskriget mellan kungens och stadsfurstarnas arméer när kungen vill övertyga folket om sin version av bokens kristendom.

 Världen har gått under en gång tidigare i ett kärnvapenkrig. Isolerade ute öknen, i de mystiska tornen finns resterna av den tidigare civilisationen som lever instängda, apatiska, och iakttar världen ifrån sina glasspiror.
I världen finns också vetsormunkarna som har tagit på sig att bevara och samla in så mycket information de få tag på, men orderns oöverskådliga samlingar är hemliga för omvärlden och all information ser ut att förmultna till stoft innan någon kan få någon nytta av den.


Kärnvapenkriget och dess efterlämningar får scener ur Apornas planet att flasha förbi och på enstaka ställen gjorde Stephen Kings fantasyböcker sig påminda hos mig.. fast sen är det allt det där gåendet, och i den andra boken börjar i princip allt om från början. Böckerna är genretypiska; till en början naturnära historisk fantasy men med postapokalyptiska inslag, och påminner mycket om serierna jag läste när jag var yngre; åtminstone i andan. Dock känns de tama i jämförelse, utan starkare känslomässiga höjdpunkter som når fram. Jag känner nog inte att böckerna tillför särskilt mycket, dess olika kulturkrockar till trots, i proportion väger det töliga fortfarande över. Och andra sidan så har jag väl inte direkt sparat de här böckerna i tron om att de skulle bli framtida favoriter och de är roligare än vad jag hade förväntat mig.